När livet går så fort //
God kväll där ute i cybervärlden,
Här sitter jag bakom min dator och vill skriva ner alla tankar i ett inlägg som hela världen kan se.
Det är väll lite därför jag skriver också för att faktiskt alla kan se.
Alla kan se vad jag tänker.
Och ibland vill jag att alla ska förstå.
Idag lyssnade jag lite smått på Lars Winnerbäcks nya skiva Granit och Morän och oj vad han spelar rakt in i själen på mig.
Jag blir så rörd och skör i kroppen när jag lyssnar på honom.
Han vet precis hur jag tänker känns det som.
Den här veckan har gått i rasande fart och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig att en del lever såhär i hela sina liv utan att stanna upp och tänka efter.
Jag längtar efter att få vara ledig och att få stanna upp.
Jag längtar efter att få komma vidare i livet och inte stå kvar på den här trista platsen där jag är nu.
Innan gillade jag mitt jobb eller nej jag älskade mitt jobb.
Nu då ?
Nu har jag tappar förtroendet för allt och står bara ut och får lön tills jag kommer vidare med utbildning.
Det skrämmer mig varje dag att få va en sån som jobbar på samma jobb i 40 år och aldrig ta sig vidare.
Det är ingen dröm för mig att skaffa mig ett lagom trist och säkert fastjobb och sedan va kvar där och sen kommer ungarna och sen villan och sen och ja vad sen ?
Vardagen den gråa tråkiga vardagen.
Jag vill faktiskt våga tro att jag kommer ta tag i min utbildning och att jag kommer få en liten familj med ett enkelt boende och enkelt liv.
Jag vill göra allt som folk säger åt mig att jag inte kan göra.
Jag vill skaffa barn och jag vill resa med barnet på min mammaledighet.
Det är ett stort steg för mig att känna att jag faktiskt vill det.
Jag kan gå från att ena stunden ha en bebis med mig älskade sambo till att i andra stunden va livrädd och undra om jag inte bara ska sälja allting och fly ut i den vilda världen.
Men det hände något när jag fyllde 25, jag insåg att jag vill ju lyfta världen och rädda alla djur och det kan jag inte göra när jag är död om si så där 70 år.
Då måste det ju finnas en liten mini Emilia som är jobbig, envis, tjatig och som inte vill annat än att rädda alla vackra arter.
Det kommer vara ne helt annan värld då, förmodligen en tuffare, hemskare och svårare värld än det är nu men det ska jag göra mina efterträdare beredda på.
Jag är redo för tuffa tag, tårar, rädslor och jag kommer vara vettskrämd i mellanåt.
Men det är det som är livet, det vackra häftiga livet !
Att få kämpa och få lite skit under naglarna.
Istället för lyckoönskningar så bävar jag inför att i framtiden berätta att jag väntar barn.
Jag som kommer vara en känslomässig hormonkossa kommer bara få höra
"det går inte"
- jag vet många som reser med småbarn?
"det är farligt"
- det är farligare att gå över gatan eller att gå till doktorn och få farliga mediciner och vaccinationer ?
"det är dyrt"
- inte om man lever enkelt och sparar in på alla 100 tals onödiga prylar som föräldrar köper till sina barn?
Jag pratade med några om att jag önskar att mina framtida barn kan ha tygblöjor och det tog inte ens en halv sekund innan 4 personer skrek rakt ut att det går inte!
Då frågade jag lugnt att det finns ju många som har det som klarar det ?
Har dem fler timmar på dygnet ?
Har dem fler mammadagar ?
Har dem 6 armar ?
Nej men dem har säkert ett öppet hjärta, inte så känsliga och säkerligen inte så omständiga som många mammor är idag.
Allt är så svårt och jobbigt.
Och jag vet det !
Jag vet det trots att jag inte har barn.
Men med en negativ inställning och en tro om att allt kommer vara pest och pina så kan de ju inte bli annat än hemskt, jobbigt och svårt.
Det ska bli mig ett sant nöje att motbevisa varenda mamma i världen som kommer och klagar på mig i framtiden.
Faktum är att jag har lust att boka en resa redan innan jag ens är gravid bara för att kunna berätta när jag väl är på smällen och alla kommer fram och förklarar att "nu är det slut på resandet" så kan jag bara svara att "jo men vi har redan bokat första resan".
Men som någon sa det är lika bra att ställa sig in på att ungen blir både handikappad och allergisk mot att flyga för att vara på den säkra sidan för ni vet Sverige Sverige vårt fosterland som är så säkert går ju aldrig att lämna!
Ja tack och hej från den här bittra och lite irriterade tjejen på 25 vårar som försöker planera livet.
Nu ser jag fram emot en dag på jobbet som är kort och imorgon stämplar jag ut vid 14:00 och sedan ska vi nog på lite äventyr.
Sitta inne och glo kan vi ju göra hela hösten sen.
Otrevlig natt till alla pessimister och negativa människor där ute och god natt till alla pärlor som lyfter mina dagar när jag trycks ner av omöjliga själar.
Jag avslutar med att berätta att jag är så glad att jag dagligen får utvecklas till en bättre människa och möta alla vackra platser och människor i mitt liv.
Jag önskade bara att en del va lite enklare, lite gladare och lite med hoppfulla !
