Efter 1 vecka med otroligt många intryck och upplevelser, bra och dåliga vill vi inget annat än hem. Hem till Sverige där saker fungerar, där polisen är organiserad,där vi inte behöver vara oroliga för att bli bortförda , tryggheten är det bästa som finns.
Vi ska vara otroligt glada över att vi bor i Sverige, det krävdes en resa till Afrika för att inse hur illa det verkligen är på vissa ställen. Inte ens jag som ställt in mig på fattigdom och sett massor av dokumentärfilmer kunde ana att det var såhär. Så illa.. Så fattigt.. Så farligt..
Även om man har tur och kämpat för ett jobb i det här landet är man fattig. Vatten måste köpas på flaska då det i kranen är farligt. Floderna är smutsiga. Och för att kunna leva behövs vatten för att köpa vatten behövs pengar och för att få pengar behövs jobb. Att föda barn på ett säkert sjukhus med barnmorskor är absolut ingen självklarhet. Sjukhusen ser illa ut på utsida så jag kan ana hur det ser ut på insidan. Det är folk överallt.
Stannar vi med bussen står folk utanför fönstret, öppna fönstret ber oss med hela sitt hjärta att vi ska köpa något. Men med 10 personer blir det svårt. Barnen duschat i bruna floder och hundar bor i burar. var rädda för att bli bortförda, där det finns mat att skaffa när som. Där vatten är en självklarhet och där tryggheten är det bästa som finns. I varje hörn är det små "Shops" dem säljer läsk, vatten och telefonkort.
Men här gäller det att stänga av alla känslor. Bara agera. Inte bli arg eller ledsen. Även om jag inte befinner mig i nödläge just nu eller är i krig är jag inställd på att vara stark, kylig och att överleva.
Jag är inte van vid den här otryggheten och det är inget jag trivs med. Rånet kommer tillbaka mer och mer. Ser bilar som ser ut som den. Känns som att alla som stirrar på oss ska råna oss. Blir det många människor runt vår taxi eller bil blir det jobbigt. Jag litar inte på någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar