Ocensurerad historia // R O B B E R Y
Klockan är ca 11:00 och vi har precis vaknat efter att ha sovit några timmar på rummet.
Det var cirka 4 timmar sen vi kom till Dar Es Salaam och Afrika.
På hotellet innan i Stockholm låg jag i Ulles famn och sa att detta nog blir en helt fantastisk resa och att jag älskade att resa med honom.
Nu satt vi på rummet och jag gick igenom min kameraväska som jag brukar.
Det är ca 30 grader varmt och fläkten i rummet är lika utvecklad som Tanzania.
Svettigt och varmt och extremt törstiga väljer vi att gå ut.
Vi lämnar rummet och kliver ut på gatan.
Bilar tutar och människor pratar högt.
Alla människor på gatan stirrar.
Dem stirrar på oss länge och mycket.
Fine tänker jag även om känslan var lite obekväm.
Vi är turister i ett outvecklat land och i Malaysia blev jag van vid kulturkrockar.
Vi letar efter vatten och mat.
Ja iallafall en banan eller något.
Vi är ju i Afrika!
Det måste finnas banan.
Vi märker att den lila kiosken bredvid bara säljer cola och liknande produkter så vi väljer att gå längre ner på gatan.
Svetten rinner och vi har bara gått en liten liten bit.
Dammet yr överallt då vägarna är halvt klara och hälften är asfalt och resten är grus och damm.
Ännu mer stirrande folk.
Och än mindre en kiosk.
Ingenting.
Tillslut efter en vänstersväng ser vi något som liknar en marknad.
Stirrande folk och människor som skriker efter oss.
Inte alls som Asien tänker jag.
Vi ser något som liknar en inomhus marknad och går in.
Men går lika fort ut igen då jag känner mig osäker och inte alls välkommen.
Vi struntar i vattnet och vänder hem mot vårt hostel som ironiskt nog ligger på Mafia Street.
Redan då borde vi ha fattat.
Vem bosätter sig på en gatan som är uppkallad efter maffian?
På väg tillbaka märker vi att det börjar regna.
Och inte lite heller, det piskar ner.
Ett tropiskt klimat så jag tänker att det borde vara slut snart.
Vi väntar en stund och då kommer en kort kille fram.
Frågar vart vi är ifrån och vad vi ska göra här.
Äntligen lite trevligt folk tänker jag och tänder till direkt.
Jag får ju prata engelska !
Drömmen om trevliga färgstarka Afrika verkar få en positiv vändning.
Så fel jag hade.
Jag berättar hur länge vi ska vara här, vad vi ska göra.
Vart vi ska.
Han berättar att han är från Zanzibar, pluggar och har en dotter kvar på Zanzibar.
Han äger även en taxi firma med sina bröder.
Han visar en bild på henne på mobilen.
En gammal knapptelefon fast utvecklad med färgdisplay.
Regnet börjar avta och han frågar om vi vill ha honom som "guide" över dagen.
Han vill visa oss en marknad där dem tillverkar statyer av trä och andra Afrikanska souvenirer.
Jag tvekar såklart till en början och tänker att vi ska åka imorgon och förklarar sen att jag kan ta hans nummer så kan vi ringa senare.
Vi har ju inte ätit på säkert 12 timmar och är väldigt varma och trötta.
Utan att se upprörd ut frågar han om vi inte vill åka direkt.
Han verkar trevlig.
Jag menar han visade en bild på sin dotter och berättade om sitt liv.
Jag tvekar igen och kollar på Ulle och frågar vad han tycker.
Han rycker på axlarna och säger jag vet inte.
Det ögonblicket glömmer jag aldrig, nr jag vänder mig om och nu ser jag det igen i slow motion och säger ; Okey !
Plötsligt börjar mobilen ringa och det är hans mamma.
Han fyller år idag.
Han lägger på och det ringer igen.
Säkert mamman igen.
Vi börjar följa efter killen som säger att hans bror har bilen nu och lämnar av andra men att vi ska möta honom en bit bort.
Vi börjar gå och han fortsätter prata i telefon från och till.
Såklart på Swahili.
(Tusan skulle gått den där Swahili kursen jag kom in på för några år sedan)
Jag vet inte hur långt vi går eller hur länge exakt.
Det är så mycket nytt att se, nya intryck och nya människor.
Många tittar och stirrar och några skriker Jambo!
Vi går på en lång trottoar på en lite större väg där väggen är målad i många olika färger och Cola, Pepsi och Fanta är målat som reklam på väggarna.
Bara det visar hur outvecklat det är.
Reklamväggarna är inte ens av papper.
(inget negativt egentligen)
Snart ser jag en liten parkering längre fram och börjar egentligen tänka att detta va skumt men vi är i Afrika.
Nu går allting väldigt fort tror jag.
Eller jag minns inte allting.
Vi sätter oss i bilen och där sitter hans bror.
Medan killen vi träffade är liten och kort sitter där en låång mörkt bred man.
Han hälsar och dem pratar med varandra på Swahili.
Just nu vill jag bara ha vatten.
Och mat.
Vi sätter oss i bilen och säger inte så mycket.
Bilen kör iväg och vi börjar kolla ut på vägen för att se hur staden Dar Es Salaam ser ut.
Efter en liten stund stannar bilen till vid vägkanten och vi plockar upp ännu en "bror".
Denne bror är äldre och säger att han jobbar som biljett försäljare vid Zanzibar färjorna.
Han pratar mycket med mig och jag berättar vår resrutt än en gång.
Nu har vi åkte runt lite i Dar Es Salaam och ingen marknad i närheten.
Heller ingen bankomat eller bank där vi bad om att få växla pengar.
Vi ville växla våra USA dollar till Tanzaniska Shilling.
Efter en liten stund svänger vi vänster in på en liten gränd där det är mycket killar och fler bilar.
Bilen stannar och där sitter jag och Ulle.
Jag i mitten och Ulle till höger.
Till vänster om mig sitter den äldre "brodern".
Vi stannar och alla tre männen vänder sig emot oss.
Detta känns definitivt inte bra tänker jag,
Nu går allting väldigt fort.
Killarna som stod på gränden börjar samla sig runt bilen och stirrar in i bilen.
Jag tror att den första killen vi träffade bytte plats med den äldre "brodern" och sätter sig bredvid mig.
Dem skriker THIS IS A ROBBERY !
Männen på vänster sida börjar rycka i min tröja och min magväska och alla tre skriker högt och samtidigt.
Den längsta biffiga mannen stirrar rakt in i mina ögon och skriker att om vi inte gör som dem säger så kommer dem våldta mig eller skada oss.
Jag hinner tänka helvetes jävla skit och kolla på Ulle innan jag drar fram pengar, magväska och mobil.
Ulle drar fram sin magväska och alla kontanter.
Bankkorten får dem också med sig.
Dem förklarar att dem har en kniv så lyder vi inte eller gör motstånd så ska de döda oss.
Våldtäkt kommer återigen upp.
Dem stänger dörrarna och kör iväg lite sakta.
Handbagaget har vi mallen fötterna men dem får snabbt syn på dessa och drar fram allting i framsätet.
Nu är det viktigaste målet pinkoderna på bankkorten.
Vi ger dem både koderna och jag frågar tusen gånger om dem ska döda oss.
Allt jag tänker var bara ta allting och sedan släpp oss !
Eller jag inte bara tänker utan jag sa det högt.
Flera gånger sa jag oroligt och livrädd släpp av oss.
Snälla ni har fått allting.
Jag börjar gråta.
Jag känner att nu är det fan kört.
Varför kör dem ?
Dem sa att dem skulle släppa oss oskadda om dem fick allting utan motstånd.
Bankkorten, kamerorna, alla kontanter och alla våra papper och tillhörigheter har dem nu tagit.
Eller fått, det var inte svårt att ge ifrån sig allting när livet hänger på en skör tråd.
(20 000 i kontanter behövs om man ska spendera 1 vecka ute i vildmarken)
Bilen kör vidare och jag börjar svettas.
En trång liten bil full med folk.
Jag har inte ätit eller druckit på väldigt länge.
Svetten rinner för jag inser att jag förmodligen ska dö nu.
Eller om jag har tur bara bli våldtagen av tre svarta stora män.
Jag tar tag i Ulles hand och jag har aldrig kramat en hand så hårt innan.
En sista gnutta närhet.
Bilen kör vidare och det släpper inte av oss.
Jag försätter förklara mer och mer ostadigt och panikartat att vi har gett er allting nu.
Snälla slapp av oss.
Jag ville bara ut ur taxin och bort från de personerna fort som satan.
Efter ett tag insåg både jag och Ulle att vi inte kommer bli avsläppta.
Förlåt, jag älskar dig säger jag till Ulle.
Nu gråter jag ännu mer.
Skräcken övergår till någon annan känsla.
Hopplöshet och ånger.
Varför Varför följde vi med tänker jag.
Rånarna skriker att jag måste prata engelska och frågar vad jag sa.
Jag svarar att jag sa att jag älskar honom.
Vi kommer ut på vad jag tror är vägen där vi gick innan.
Vi kör och stannar plötsligt upp.
Nu är vi mitt i stan (tror jag) bland massor av människor överallt.
Ingen ser oss, bilen är tonad på alla fönster.
Och då även förarfönstret.
Den äldre "brodern" hoppar ut ur bilen med våra kort och frågar igen om koderna.
Irriterat förklarar jag dem, igen.
Det fungerar inte säger han när han kommer tillbaka.
Vi förklarar igen att den ena koden ska vara på det orange färgade kortet och den andra på det blåa kortet.
Vi stannar till vid en annan bankomat bredvid en djup vägvall.
Det har tydligen regnat mycket innan vi kom för vattnet står högt och i vallen ligger det en bil med en människa i som håller på att sjunka.
En annan man försöker dra upp bilen ur vallen men det går sådär.
Vart fan har vi kommit tänker jag.
Och hopplösheten blir bara större och större.
Svetten rinner, hungrigare och hungrigare blir vi.
Konstigt nog blir vi lugnare eller vad ska man kalla det, chockade.
Jag frågar igen om de inte kan släppa oss nu.
Dem säger till mig att va tyst och inte prata så mycket.
Nu försätter detta tysta tillstånd.
Dem kör, stannar, kör och stannar.
Killen bredvid mig lägger armen bakom mig och jag får kalla kårar i hela kroppen.
Flyttar närmre Ulle men det tar ju tillslut stopp.
Ska han röra mig nu ?
Dra ut mig ur bilen ?
Tar ut pengar ur varenda bankomat.
Jag fattade inte varför dem inte tog ut allting på en gång.
Men man får bara ta ut en viss summa på en bankomat.
Vi fortsätter sitta i denna trånga mörka varma kokande bil med svetten rinnandes och hjärnan blir mer och mer tom.
Tillslut känner jag hur jag inte kommer kunna orka mer.
Vi har stannat vid en mack och jag ber om att få vatten innan jag svimmar.
Vi har inte druckit eller ätit på väldigt länge.
Konstigt nog kommer de tillbaka med vatten.
Såklart köpt på våra pengar.
Kanske får vi överleva ändå?
Varför annars ge vatten till några man ändå ska knivhugga och kasta i en gränd.
Vattnet gjorde rätt mycket och lite av hoppet som totalt försvann är nu tillbaka.
Men bankbesöken fortsätter.
Hungern är ju som totalt bortblåst.
Nu stannar vi till i en annan liten smal gränd och jag tänker att nu händer det något.
Mönstret försvann och ingen bankomat var i närheten.
Dem öppnar dörren och den lilla killen hoppar ut och går fram till en kille i en annan bil.
Han ger honom lite pengar och går tillbaka.
Nu säger de åt oss att hela maffian som dem tillhör följer efter oss och att vi nu ska gå in i den bilen därborta och att den ska ta oss till Mafia Street och vårat hostel.
Vi får aldrig någonsin kontakta polisen.
Vi får inte säga detta till någon, inte ens hemma.
Dem berättar att delar av maffian ska följa efter os under hela resan då de vet vår resrutt och har folk både i Arusha och på Zanzibar.
Dem kommer följa efter på hostellet och dem känner folk på polisen som kommer kontakta dem om vi går dit.
Två vita svenskar är inte super vanligt i en stad där polisen är sjukt korrupt.
Vi blir avsläppta och bilen kör iväg med oss.
Ny bil, ny man och vidare..
