Ni vet när man kämpar och kämpar.
Inte bara för mig själv utan för andra.
Ni vet när man är 23 år gammal och Man inser att ingen kommer tacka dig inte minst mig. När man håller hoppet uppe men någon eller något hela tiden drar ner dig. Där har ni min dag. Iallafall början på den.
Ja må låta egoistisk och må så ha blivit de senaste 6 månaderna. Men det finns nog tyvärr inga vänner eller människor förutom familjen som kommer tacka dig.
Eller som jag någonsin vill dö för.
Jag vill dö för det jag drömmer om.
Det jag tror på. Och nej jag har inte gått med i någon sekt på senare tid, jag har blivit mer vuxen. Lärt mig vad mitt liv handlar om och vilken mening jag har på jorden. Vad som får mig att må bäst.
Misstolka mig inte, jag älskar mina vänner och dem får mig att må så otroligt bra.
Men inget varar för evigt. Inget annat än passion och vilja. Övertygelsen om att vi måste kunna vara goda. Goda mot barn och djur. Goda mot miljön och framtiden.
Jag vill inte skaffa några barn som världen ser ut nu. Våra "vänner" som vi levt med i Sverige sticker till Syrien och halshugger folk, Indien grippvåldtar och mitt i allt detta finns barnen. Dem som inte valt att få liv. Dem bara finns. Utsatta, svältande, våltagna, misshandlade och glada. Ja dem är glada, på utsidan. Alltid nära till skratt. Träffar flyktingar vare sig dem har haft de dåligt eller bra ställt i Syrien varit läkare eller målare så är det någons mamma och pappa.
Någons trygghet.
Någon som har kämpat för tryggheten.
Jag vill tro bra om alla.
Även om det är naivt.
Flyktingpolitiken är en svår fråga som får mig delad i tu. Tåls att sova på.
God natt !
Imorgon väntar ännu en dag ..
Och ett roligt puls pass på Friskis med Mia. Och jo tack mitt sockerförbud och diet går bra. Äntligen !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar