Alltså detta tår kål på mig. Mina känslor!
Som min sambo sa, det är nedbrytande.
Och det är det verkligen. Att vilja ha någon så mycket, i sin famn.
I 7 år har jag kunnat ringa dig och va hos dig direkt. Det går inte nu.
Jag försöker se de positivt och se det som något nyttigt. Åtrå växer och saknaden gör att jag aldrig mer vill ta dig förgivet. Det tror jag inte vi gör så mycket i vardagen heller men ändå. Jag får sådan där panik ni vet.. Dödsångest.
Du får aldrig dö ifrån mig, aldrig lämna mig. Efter 7 år med upp och ner gångar är det här nog första gången jag känner det så starkt. Självklart har jag kännt det innan, men inte med denna kraft.
Som en klump i magen som tynger mig ner. Jag längtar !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar