Det här med resor är inte bara att sätta sig på ett plan, ta en transit buss och sedan ligga på stranden i en vecka. Iallafall inte min sista eller kommande resa kommer se ut så. Misstolka mig inte, det är inget fel på det. Faktum är att jag faktiskt längtar efter en sån avslappningsresa.
Men nu är det så mycket förväntningar, förhoppning, saker som kan gå fel, saker som kan gå rätt och upplevelser.
Det är helt enkelt väldigt mycket känslor.
Och nu kommer den där meningen ni väntat på. "Och där kom seperationsångesten som ett brev på posten". I förrgår kväll kom den. Damp ner i brevlådan stämplat Emilia. Värst är det när jag ska sova eller tänker på mamma. Jag kan inte säga hejda till min mamma. Det är omöjligt! Inte utan tårar.
Min älskade fina och snälla mamma!
Min största trygghet, i din famn blir allting bra.
Så nu har vi bestämt oss för att vi ska åka iväg tillsammans i höst. Om allt går som vi tänkt blir det en kort volontärresa.
Men vad vore resande utan lite resfeber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar