Nu ligger jag här i min säng. Som jag längtat! Men varför känns det inte så bra som jag trodde ? Varför känner jag mig aldrig hemma? Varför blir jag aldrig nöjd?
Varför vill jag alltid ha det jag längtar efter och när jag väl får det så är det inte nog?
Varför är jag så jäkla jobbig?
Jag vet inte riktigt vem som kom tillbaka från Thailand.
Är det miljökämpen Emilia? Nej allt hopp försvann på en väg mellan Sandakan och Semporna.
Är det Willys Emilia? Ja nyss trodde jag det.
Är det glada Emilia? Ja eller jag vet inte.
Jag tror att en stor del av mitt liv försvann där på en båt på floden Kinabatangan.
Där jag fick se allt hopp rinna igenom mina fingrar som sanden från stranden.
Hoppet är borta. Framtiden är mörk.
Och samhället är korrupt. Människan kommer dö ut. Gud vad skönt!
Just nu känner jag mig mest som stressade Emilia. Varför?
Är det här samhället verkligen så olikt det andra? Är det så mycket stress?
Eller är det jag?
Jag blir inte riktigt klok på mig själv.
Men det får jag ta tag i imorgon.
God Natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar