LET GO // DÖDEN
God kväll. Klockan är 23 och jag önskar att jag vore trött. Imorgon ska jag göra mitt bäst i att inte snooza. Jag MÅSTE GÅ UPP 07:00 imorgon och ta en morgonrunda. Inte för att jag måste få motion utan för att jag måste vända tillbaka mitt dygn.
Det här med att gå igenom kriser är intressant. Min senaste största kris var för 4 år sedan när min farmor hastigt gick bort och mitt förhållande fullständigt fallerade. Jag festa mycket, väldigt mycket. Men så kul jag hade men jag inser även nu att allt gick snett.
Jag la allt för mycket energi på att trösta andra människor i kris, något som jag mer än gärna gör. Men jag kan inte ge mer energi till andra när jag själv behöver mig energi som mest.
Det är först nu jag inser hur mycket som har hänt mig de senaste fem åren.
Farmor gick bort, jag och min sambo sårade varandra något fruktansvärt och jag tappade tiliten på den jag borde lita på mest och vice versa, jag har jobbat som en idiot på 3-4 olika jobb och upplevt oerhört mycket stress, kidnappning och rån som satte djupa spår i mig men som även förändrade mig som person och nu pappas och stures död. Plus detta allt som kommer runt omkring och personliga livsfrågor.
Hur klarar man ens av att ta emot ett dödsbesked när man tagit farväl av sin pappa ? Hur klarar jag ens av att ta dem där stegen till jobbet när ångesten kommer som ett brev på posten?
Varför går jag inte hem från jobbet när jag sitter på rasten och gråter ?
Just nu känner jag ett hål i hjärtat , det gör så ont. Jag vill prata om min smärta med folk men folk vill inte lyssna .
Såklart !
Vem vill lyssna på någon som är ledsen ?
Istället sitter jag där och tycker synd om andra som har betydligt mindre problem, men så vet jag att för dem är det kanske det värsta som har hänt dem. Så jag förstår dem och jag tycker synd om dem.
Och jag bryr mig men ibland säger hjärnan stopp! Dem lägger av och svetten kryper in på mig. Den känslan har kommit ofta nu. Nervositeten, ängsligheten och en liten panikkänsla.
Och innerst inne tänker jag "vänta tills du förlorar en förälder" , "vänta tills du sitter på en toalett på mcd med näsblodet och tårar rinnande ner på golvet och du skriker pappa sådär högt men ändå lågt inom dig precis så dör desperat som ett barn i mataffären som tappat bort sin mamma".
Vänta tills jag bara hör av mig två gånger på två månader när någon av dina föräldrar dör. Det kommer inte hända hoppas jag för jag bryr mig för mycket. Så egocentriskt att säga va ?
Men jag gör det, jag bryr mig om allt och alla, ibland alldeles för mycket för mitt eget bästa. Precis som pappa.
Och så kommer dem där dagliga fraserna ...
"Hej hur är det ?" - för trevlighetensskull såklart inte för att någon bryr sig
"Jo det är bra " - säger jag och ler.
Så låtsas jag 8 h om dagen på jobbet.
Och känner mig som en stor lögnare.
Men faktum är att ibland är det bra och sen 5 minuter efter så kommer jag på ett minne och så är livet skit igen.
Och egentligen vill jag bara säga nej det är piss till och från och dra upp hela historien om hur jobbigt det är just nu.
Men det är ju så mycket enklare att le.
Tänk om jag skulle testa det imorgon när någon frågar hur jag mår, en sån där kund som alltid är trevlig och glad.
Tänk om jag svarade "nej jag är inte så glad som jag ser ut för min pappa har dött". Nej jag kör på leendet istället, faktiskt skönare vissa gånger.
Jag kom ihåg när jag och mamma stannar vid Preem påväg upp till Västervik 2 h efter att pappas granne ringde hysteriskt när jag stod på Friskis och sa att min pappa va död, vi skulle köpa en dricka och expediten var en kort ung småtjock kille sim var värdens trevligaste och säger ha en bra dag.
Då ville jag bara säga att tack men den är väldigt hemsk för min pappa dog precis.
Men jag log igen och sa desamma med mina svullna ögon och tog min Loka Crush och gick ut.
Det finns så många minnesluckor från den 26 juli så det känns som att jag har varit konstant full. Har jag verkligen varit och tömt min pappas lägenhet ? Har jag verkligen begravt min pappa ?
Det är fortfarande overkligt och surrealistiskt. Och när jag kliver upp varje dag så vet jag aldrig hur jag kommer må.
Det kan kännas som en jättebra dag till en början men så kommer minsta lilla minne eller motgång och så känns allt skit igen. Jag antar att det är såhär det känns att sakna och förlora någon föralltid.
Varför skriver jag det här?
Vill jag att ni ska tycka synd om mig?
Nej det hjälper ju inte ett dugg.
Jag gillar inte när någon tycker synd om mig (bortsett från när jag har feber och vill ha piggelinglass).
Vill jag att ni ska få skuldkänslor ?
ABSOLUT INTE!
Jag älskar alla (inte alla och definitivt inte alla kunder) människor som jag har runt omkring mig.
Detta är min terapi.
Att få skriva av mig är en ren befrielse.
Jag har ännu aldrig varit hos en psykolog men jag borde testa snart, bara för att se om det känns bra.
Jag har fortfarande kontroll på mina känslostormar och ångesten är inte så farlig. Jag kan sova om nätterna även om jag somnar sent och jag jobbar heltid och jag tränar som vanligt minst 4 gånger i veckan.
Allt är som vanligt i praktiken.
Men jag är inte som vanligt.
Inte just nu ialf. Kanske stundvis.
Det finns faktiskt dem som har det värre och jag har träffat dessa människor runt om i världen.
Livet är sakta påväg tillbaka stundvis och jag har fått tillbaka min motivation till att plugga matte 2.
Faktum är att i all sorg när livet känts orättvist och förjävligt så är det motivationen och kärleken till naturen och djuren som stannat kvar som starkast.
Känslan av att vilja förändra och rädda regnskogen och utrotningshotade arter blir bara större.
Det hade du velat pappa.
Fan vad jag saknar dig.
Jag hoppas att du fortfarande läser min blogg även om jag har svårt att tro det då jag tror att din själ vandrat vidare till att bli en spindel. Ja jag tror på att själen lever vidare i en annan form. Jag själv har säkert varit en mörkhyad Tarzan som levde på bananer och syrsor.
God natt !
Jag ska drömma mig bort till detta vackra sovrum!
