OVERKLIGT // surreal
Så var denna tisdag också avverkad.
Efter en mysig frukost med farfar så tog jag mig en lång promenad genom hela Västervik kändes det som.
Avslutade vid gamlebyviken vid en svanfamilj som snart skulle fly vintermörkret och kylan.
Hade jag kunnat flyga hade jag nog följt med faktiskt.
Jag är så sugen på att åka iväg.
Själv denna gången.
Det är så skönt att sitta ensam på en buss och kolla på rådjur och lyssna på Placebo.
Och eftersom jag åter halkade in på Placebo som jag lyssnade på i tonåren så googlade jag när deras nästa spelning skulle vara i närheten.
Och gissa när nästa närmsta va ?
IKVÄLL ! I Stockholm.
Finns en massa fler spelningar i Europa och den enda som är lämplig rent ekonomiskt är i München.
Det skulle vara så skönt att bara åka iväg själv ett tag. Vilken frihet och vad jag skulle växa som person. Bara jag och min kamera på äventyr.
Så ska jag ansöka om en resa till Marocko i november i 2 veckor eller ansöka om ledighet från 26 december -14 januari och dra till Borneo eller Kenya ? Det är frågan det ..
Jag längtar så mycket efter att få åka tillbaka till Afrika.
Och ja efter promenaden så kom den overkliga urnsättningen.
Jag går fram till urnan på det lilla bordet mellan ljusen och försöker öppna den.
Jag hade nämligen en plan på att sno med mig en del av pappa i en plastpåse och strö över gamlebyviken där vi alltid satt och åt glass. Men den var inbrottssäker. Och ja så får man inte göra men det är mycket man inte får.
Det är så overkligt att jag sitter här på buss 160 och skriver om min pappas aska på en mörk och dyster buss när höstmörkret lägger sig.
Men just nu känns det fridfullt, älskade buss. Massa människor från olika bakgrunder med olika mål i livet.
Så innan vi går bort till hålet där pappas urna ska ner så säger jag till prästen att jag vill sätta ner honom bland ljungen i rabatten och ta ett foto.
Jo nu är jag som jag är men man ska följa sin magkänsla.
Fotot blev fint och vi gick vidare.
Först la jag ner ett kort på oss med en hälsning , sen urnan, sen satte jag hans DIF halsband runt urnan och sen la vi ner varsin röd ros. Jag avslutade med att slänga ner lite gula löv , han älskade ju hösten.
Så overkligt och surrealistiskt.
Nu ska detta få sjunka in och jag ska återgå till livet och saknaden.
Nu dör mobilen snart också så då är det bara jag och mina tankar här på bussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar