Klockan 01:00 inatt började jag. Hittills har det bara varit "fin gråt" på kvällarna innan jag somnat men inatt kom min väntade breakdown. Så fram till 03:00 låg jag och kollade igenom pappas Facebook och läste allt fint han hade skrivit om mig och Djurgården.
Saknaden blev lika enorm som min näsa, ni vet en sån där stor svullen gråt näsa.
Jag ville bara somna och vakna pigg, glad och stark. Men på natten blir allt värre och tanken på min pappas uppbrända kropp i en urna gjorde mig illamående och panikslagen.
Jag greppade tag om mitt lamm. Ja jag har mitt barndomsgosedjur vid sängen.
Ingen sömn och svullen i hela ansiktet ringde jag jobbet och sjukskrev mig.
Jag vill ju bara balla ur och stänga av nu.
Jag vill bli mig själv igen.
Men det går inte för idag ska jag sätta mig på buss 160 till Västervik ännu en gång och imorgon ska jag gräva ner min pappas aska i marken.
Surrealistiskt och overkligt.
Jag känner mer panik inför detta än begravningen för då var hans kropp fortfarande med oss. Den låg där i kistan.
Nu är det saknaden som gör ondast.
Ingen ilska eller frustration bara hopplös saknad.
Jag kommer aldrig mer få ett samtal från dig. Aldrig mer få en kram. Jag fick alltid en god natt kram vare sig jag ville eller inte. Och ibland tyckte jag att du va jobbig, eller när jag skulle gå till jobbet och du ville ge mig en kram innan jag skulle gå. Sååå jobbigt tyckte jag, jag skulle ju bara till jobbet. Nu vill jag inget hellre än att få en kram.
Detta för så jävla ont.
Denna saknad.
Nu ska jag göra det här och genomgå ytterligare två sorgsna dagar i Västervik.
Jag som älskade att åka till Västervik.
Nu är det inte lika kul längre..
Buss 160 kommer bli 2 långa timmar med musik och tankar.
Jag är tacksam för att Facebook finns kvar med alla dessa minnen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar